I rent nostalgiskt syfte finns dock den här bloggen kvar. Jag vet inte hur länge, men för stunden är det så i alla fall. Vill ni lyssna på podcasten i fråga är det bara att skutta över till den primära adressen; retroresan.se. Det är också supermidigt och ballt att prenumerera på oss via iTunes. Starta upp programmet, sök efter Retroresan och du hittar oss på stört.

Det är väl allt summerat och sammanfattat. Det här är det absolut sista inlägget i den här bloggen, nu tuffar vi vidare via ljudströmmarna istället. Tack för mig!

//Anders Brunlöf

Anledningen till att jag har mindre tid nu än förut är enkel; jag jobbar mer. Mycket mer. Dessutom har jag blivit skribent på sveriges bästa spelsida – Gameplayer.se, så om du är en sucker för mitt sätt att skriva är det detta vattenhål som gäller för stunden.

Jag känner dock inte på något sätt att jag vill avsluta detta projekt, snarare vill jag göra en fet comeback, med dunder och bong. Som sagt så är det dock svårt att göra det som det är nu, istället får vi konstatera att projektet tar ett sommarlov, så får vi se vad som händer i höst (eller kanske tidigare också).

Jag hoppas ni inte blir alltför ledsna och att ni får en skön sommar ändå. Tack för alla fina kommentarer och mail, det uppskattas!

Ha det fint!

//Anders Brunlöf

Glöm inte att också besöka Sveriges bästa spelsajt – Gameplayer.se

Savepunkt

I senaste avsnittet, avsnitt 15, är temat retro och ingen annan än eran egen Anders Brunlöf figurerar som gäst. Vi pratar om mitt projekt, spel i allmänhet och givetvis mest om retrospel. För mig var det inte bara ett tillfälle att marknadsföra mitt projekt, det var dessutom en väldigt rolig och givande upplevelse. Diskussionerna var intressanta och jag hade genuint roligt under hela inspelningstillfället. Dessutom blev jag också upplyst om ett spel som fallit i glömska för mig, men som jag en gång i tiden har spelat, och som det ser ut nu kommer spela igen väldigt snart.

Klicka här för att lyssna på avsnittet (högerklicka, välj spara som för att ladda ner) eller gå in på Savepunkt.se. Glöm inte heller att fortsätta lyssna på kommande avsnitt! Tack för mig!

Egentligen är det kanske lite för tidigt för en text om mina första intryck nu, med tanke på spelets längd och det faktum att jag endast spelat i ca. 5 timmar. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att ta mig igenom Secret of Mana, dessutom ska jag enligt planen göra två genomspelningar, en ensam och en andra tillsammans med en kompis (vi känner honom som Jonas) Men jag gör ett försök ändå, tanken med denna texter är ju trots allt att de ska reflektera de första tankarna jag får kring spelet.

Som ni kanske känner till så är RPG en genre som jag personligen är väldigt obevandrad i. Secret of Mana blir min totalt andra genomspelning i ett RPG, och därmed har jag inte så mycket paralleller att dra med andra, liknande spel. Det finns dock en del element som skiljer detta spel ur mängden. Först och främst har vi stridssystemet, som istället för att vara turordningsbaserat i detta fall är aktivt, vilket innebär att du ej går till en annan skärm i strider, allt sker ur samma perspektiv och dina fiender kan precis som du röra sig fritt på skärmen (till en viss mån). Spelsättet blir med det mer likt Zelda än t.ex. Final Fantasy. Efter du attackerat med något av dina vapen tar det en stund innan du och ditt vapen kan attackera med full styrka igen. Denna funktion ger en strategisk dimension, och förhindrar samtidigt att man spelar spelet som ett hack ‘n slash.

Första bossen möter man väldigt tidigt, och boss-temat är en musikslinga som sätter sig med en gång.

Det är en sockersöt värld som bemöter mig i Secret of Mana. Färgvalet känns ultrajapanskt och hittills har allt sett väldigt vackert ut. Detaljrikedomen i grafiken är också värd att nämna, då den ligger på högsta möjliga nivå, och är minst sagt imponerande.

Musiken är också helt klart bra, dock inte så episk som jag kanske förväntat mig, men vi kommer troligtvis till det senare i spelet. Boss-temat är dock ett undantag, och jag älskar verkligen det skräniga och smått panikartade soundet. Som jag tidigare nämnde så har jag också endast nosat på spelet, och även om musiken stundtals känns rätt tunn så är den genomgående känslan att större saker snart kommer hända.

Storyn tar givetvis en stor plats i denna typ av spel, och den i detta spel känns om än lite standardmässig så fortfarande bra och djup. Du spelar en liten pojke, namnet är spelarens val, som efter ha hittat och flyttat på ett magiskt svärd blir anklagad för att ha väckt ondska i världen igen, och därav deporterad från din by. Där tar själva berätelsen igång, och jag tror inte jag ska gå in mer på storyn just i detta inlägg.

Som jag sa tidigare, det kommer ta sin tid att sammanfatta detta spel. Dels är ett långt spel, dessutom ska jag spela igenom det två gånger. Därav kommer aktiviteten på denna sida gå ner under den närmaste tiden. Vi får se när jag återvänder, det kan hända att jag faktiskt har ett par ess i min rockärm. Fram till nästa gång, tack för mig!

Chrono Trigger är med det fortfarande ett spel som det inte skrivits en rad om, men jag ska ta tag i saken själv, och spela igenom det. Dels för att ni verkar vilja det, och dels för att jag själv vill uppleva det spel som så många hyllar. Det blir inte nästa spel, och troligtvis inte spelet efter det heller, men det ska spelas igenom inom en överskådlig tid.

Vi får se om vi ändå kan få lite ord från Jonas publicerade, då vi har spelat en del annat tillsammans, som inte ännu har publicerats. Detta återstår dock att se. Hoppas ni vill fortsätta följa detta projekt trots denna tråkiga nyhet. Nu tackar jag för mig för denna gång, fram till nästa gång, ha det fint!

//Anders Brunlöf

Fakta:
Titel: Snatcher
Konsol: Sega CD (Även känt som Mega CD)
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami
Utgivningsår: 1988, 1992, 1994, 1996
Emulering: PC Emulator / Kega Fusion 3.6
Antal spelare: 1
Total speltid: ca. 14 timmar

Vi känner idag Hideo Kojima som en legend. Nyligen blev han t.o.m. hedrad med en ”Lifetime Achivement Award” på MTV Games-galan i Tyskland. Detta erkännande är mestadels baserat på hans arbete med Metal Gear-serien, och troligen är det också den serie han kommer bli ihågkommen för. Dock så har han gjort andra spel också. Snatcher är ett av dem, och Hideo beskriver det själv som ett av hans viktigaste projekt. Jag förstår det, och jag kan redan nu bekräfta att Snatcher är ett makalöst välgjort spel, och ett av Hideo’s bästa verk någonsin.

Det är dock svårt att beskriva Snatcher. Fredrik Schaufelberger gjorde ett försök i nummer 37 av tidningen LEVEL där han beskrev Snatcher som ett textbaserat äventyr med bilder. Och det är mycket sanning i detta. Vi som spelat Hideo Kojima’s skapelser tidigare vet dock att Hideo ogärna håller sig inom endast en kategori, utan istället blandar friskt med influenser från världens alla hörn. Upplägget liknar ett peka och klicka-äventyr, med undantag för att man just inte pekar och klickar. Istället får man en rad olika kommandon att välja emellan, man väljer, kollar vad som händer, och väljer sedan ett nytt kommando. Det kan låta både krångligt och tråkigt, men det fungerar faktiskt väldigt bra i praktiken.

Neo Kobe är en väldigt levande och intressant stad, där hela spelet utspelas.

I fokus står dock storyn, och vi vet av erfarenhet att Hideo är en mästare på att berätta en historia. I den dystopi han så träffsäkert målar upp har världen tappat all tillit gentemot varandra, och det finns inte längre utrymme för empati. Helt klart finns referenser till det kalla krig som pågick parallellt med utvecklingen av spelet. Hela spelet utspelar sig i den fiktiva japanska staden Neo Kobe, där du som spelare tar rollen som Gillian Seed. Denna man är en nybliven Junker, med uppdrag att utreda och besegra de Snatcher’s som dykt upp runt om i staden. Gillian och hans ex-fru lider båda av minnesförlust sedan tre år tillbaka, och inte helt oväntat har de en speciell koppling till detta Snatcher-fenomen. Med andra ord har spelets story flera olika nivåer som på ett eller annat sätt löper samman. Det är med andra ord inte bara en prinsessa som ska räddas, Gillian har sina egna anledningar att bli en Junker och varje karaktär har sin egna historia och sitt egna motiv.

Tempot blir självklart lidande då dialog på dialog spelas upp, med massor av textrader och utforskande. Det var troligtvis p.g.a. detta faktum som man valde att också implementera skjutscener i spelet. Ofta helt utan förvarning konfronteras man med fiender som man måste tillintetgöra, och detta kan man göra på två sätt. Dels har du det klassiska sättet med din kontroller i handen, och använder då ett rutnät för att sikta och skjuta. En liten rolig detalj är dock att man också kan använda pistolen Konami Justifier, som följde med i bl.a. railshootern Lethal Enforcers, för att sikta och skjuta mot teven. Skjutscenerna är dock väldigt få till antalet, vilket är synd, då de verkligen bidrar till variation till ett, på vissa ställen, enformigt gameplay.

Den här lille blåa roboten heter faktiskt Metal Gear, och agerar som din sidekick i spelet.

Ett lika älskvärt som återkommande element i Hideo’s spel är de referenser han drar till sig själv och sina andra spel. Som exempel har din chef på Junker HQ tidigare jobbat åt Foxhound, och vid minst två tillfällen besöker spelaren baren Outer Heaven. Tydligast är dock din lille mekaniska medhjälpare, vid namn Metal Gear. När denna charmiga lille robot gör entré gör han t.o.m. de till det klassiska Metal Gear-temat. Visserligen är han betydligt mindre än sin föregångare, men hans artificiella tunga är vassare än de flesta, och dialogerna som uppstår mellan Gillian och Metal Gear är både smarta och underhållande. Gillian, i sin tur, är en karaktär som man med en gång gillar och hans ibland tafatta sätt att föra sig är väldigt underhållande att betrakta. En eloge ska också skickas ut till Jeff Lupetin som gör rösten åt Gillian i dialogerna. Även om näst intill alla röstskådespelare gör ett bra jobb så är det Jeff som står ut som den främsta.

Även om tempot för det mesta hålls på en behaglig nivå så händer de att det sjunker på vissa ställen, inte minst när du kör fast och inte vet hur du skall gå tillväga. Japansk logik är inte alltid så logisk. Den lösning som alltid fungerar vid sådana tillfällen är att helt enkelt välja alla kommandon som finns tillgängliga, vilket självklart blir väldigt repetitivt och enformigt. Lyckligtvis är dock dessa tillfällen få.

En annan negativ aspekt som spelet lider av är det låga omspelningsvärdet. Eftersom det här är ett spel som lägger så mycket fokus på just historien, så tappar man också mycket när spelaren redan vet vad som kommer hända. Visserligen finns det lite sidouppdrag att sysselsätta sig med, och Neo Kobe är en stad som man kan återvända till bara för den känsla staden förmedlar, men ingen spelsession kommer toppa den där första gången, och det är synd.

Den grafik som målas upp är både snygg och vacker. I ren Kojima-anda pressade man hårdvaran till det yttersta.

Detta är dock ett otroligt ambitiöst projekt rakt igenom. Även om storyn är den faktor som står i centrum så är det också mycket annat som också glänser. Den audiovisuella upplevelsen håller toppklass, och man pressade verkligen ur all prestanda ur den hårdvara man jobbade med. Grafiken är detaljrik, snyggt uppritad och med mycket karaktär. Tack vare det lugna tempot har också spelet åldrats väl, och ser väldigt bra ut även i dagens ögon. Till den version jag spelade (Sega CD) fick man även möjlighet att använda CD-format som lagringsmedium, vilket möjliggjorde de dialoger jag nämnde tidigare. Spelets musik och ljud är också både väldigt bra och stämningsfull, och andas verkligen futurism och 80-tals deckare på en och samma gång.

Sammanfattning:
Det är just för sådana här spel jag gör min retroresa. Spel som jag inte visste fanns, spel som jag aldrig skulle ha spelat annars. Idag är jag väldigt lycklig över att jag fick möjligheten, och rekommenderar samtliga att prova spelet om ni också får en möjlighet. Snatcher bjuder på en fantastisk berättelse, paketerat i en väldigt vacker förpackning. Det kanske inte håller för flera genomspelningar, men alla spelare borde få uppleva Neo Kobe’s mysterium minst en gång under sitt spelande liv.

Positivt: En otroligt välregisserad och genomtänkt story, långt före sin tid. Grafik och ljud i toppklass.
Negativt: Lågt omspelningsvärde. Tempot sjunker lite väl lågt på vissa ställen.

Slutbetyg:

Med det så inleder jag således spelet så fort jag är färdig med Snatcher. Tack för mig!

Bakom spelet står legenden Hideo Kojima, känd främst för sin Metal Gear-serie. Hideo producerade dock Snatcher innan Metal Gear-serien fick sitt stora kommersiella genombrott i och med Metal Gear: Solid. Vi som spelat MGS-serien vet att Hideo’s främsta mål med samtliga av hans skapelser är att berätta en engagerande historia. Så är även fallet i Snatcher, spelet inleds med ett väldigt filmiskt intro och har många likheter med valfri 80-tals deckare.

I spelet tar du rollen som Gillian Seed, som i spelets inledning deklarerar för sin ex-fru att han ska bli en s.k. Junker, en typ av polisgrupp som tillsats för att ta hand om det allt mer påtagliga Snatcher-problemet. En Snatcher är alltså en typ av cyborg som dödar människor, för att sedan kopiera deras utseende och ta deras plats i samhället. Likheterna med filmklassikern Blade Runner är otaliga.

Spelet drivs fram som en deckare, vill man kategorisera Snatcher landar det troligen närmast äventyr. Du ser det mesta ur första person, och integrerar med objekt och personer i din omgivning genom att välja olika kommandon, som ”Look”, ”Investigate” och ”Talk”. Tempot blir med det sagt lågt, men det är inget som bekommer en då storyn i spelet är väldigt bra berättad och känns intressant redan från början.

Kort sagt kan jag berätta att allt hittills endast är positivt. Det finns verkligen ingenting att klaga på. Med det sagt visste jag också vilket typ av spel jag satte mig med, och var beredd på mycket, och lång, dialog. Grafiken håller verkligen hög klass, musiken och ljudet likaså då man fick möjlighet att utnyttja CD-skivan som lagringsmedie. Främst är det dock historien, och det sätt som historien berättas, som förtrollar mig och redan nu sätter djupa spår i mig som spelare. Jag svär över att jag inte har spelat detta tidigare. Samtidigt är jag glad. Glad för att jag än en gång har lyckats hitta en fantastisk berättelse.

Jag hoppas att spelet fortsätter hålla samma höga klass rakt igenom. Om det blir så återstår att se. Jag ska återgå till att se världen ur Gillian Seed’s ögon. Fram till nästa gång, tack för uppmärksamheten!

Röstningen är avslutad och därmed borttagen

Röstningen pågår till Tisdag kl. 22:00. Efter det vet vi därmed vilket spel jag ska ta mig an efter Snatcher. En första text ang. just Snatcher kommer upp imorgon.

Än en gång, Lycka till!

Först vill jag ha förslag på spel som jag ska spela. De spel som folk helst vill se, kommer senare att läggas i en omröstning, och det spel som där får flest röster där blir alltså det spel som jag tar mig an härnäst. Ni har fram till Söndag kväll kl. 18:00 att ge era förslag.

Kortfattat är det ni som tar ut kandidaterna, och det är ni som röstar på dem. För att ge ett förslag, lämna en kommentar här på sidan, eller skicka ett mail till anders@retroresan.se.

Lycka till!