Första intrycket: Secret of Mana

Egentligen är det kanske lite för tidigt för en text om mina första intryck nu, med tanke på spelets längd och det faktum att jag endast spelat i ca. 5 timmar. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att ta mig igenom Secret of Mana, dessutom ska jag enligt planen göra två genomspelningar, en ensam och en andra tillsammans med en kompis (vi känner honom som Jonas) Men jag gör ett försök ändå, tanken med denna texter är ju trots allt att de ska reflektera de första tankarna jag får kring spelet.

Som ni kanske känner till så är RPG en genre som jag personligen är väldigt obevandrad i. Secret of Mana blir min totalt andra genomspelning i ett RPG, och därmed har jag inte så mycket paralleller att dra med andra, liknande spel. Det finns dock en del element som skiljer detta spel ur mängden. Först och främst har vi stridssystemet, som istället för att vara turordningsbaserat i detta fall är aktivt, vilket innebär att du ej går till en annan skärm i strider, allt sker ur samma perspektiv och dina fiender kan precis som du röra sig fritt på skärmen (till en viss mån). Spelsättet blir med det mer likt Zelda än t.ex. Final Fantasy. Efter du attackerat med något av dina vapen tar det en stund innan du och ditt vapen kan attackera med full styrka igen. Denna funktion ger en strategisk dimension, och förhindrar samtidigt att man spelar spelet som ett hack ‘n slash.

Första bossen möter man väldigt tidigt, och boss-temat är en musikslinga som sätter sig med en gång.

Det är en sockersöt värld som bemöter mig i Secret of Mana. Färgvalet känns ultrajapanskt och hittills har allt sett väldigt vackert ut. Detaljrikedomen i grafiken är också värd att nämna, då den ligger på högsta möjliga nivå, och är minst sagt imponerande.

Musiken är också helt klart bra, dock inte så episk som jag kanske förväntat mig, men vi kommer troligtvis till det senare i spelet. Boss-temat är dock ett undantag, och jag älskar verkligen det skräniga och smått panikartade soundet. Som jag tidigare nämnde så har jag också endast nosat på spelet, och även om musiken stundtals känns rätt tunn så är den genomgående känslan att större saker snart kommer hända.

Storyn tar givetvis en stor plats i denna typ av spel, och den i detta spel känns om än lite standardmässig så fortfarande bra och djup. Du spelar en liten pojke, namnet är spelarens val, som efter ha hittat och flyttat på ett magiskt svärd blir anklagad för att ha väckt ondska i världen igen, och därav deporterad från din by. Där tar själva berätelsen igång, och jag tror inte jag ska gå in mer på storyn just i detta inlägg.

Som jag sa tidigare, det kommer ta sin tid att sammanfatta detta spel. Dels är ett långt spel, dessutom ska jag spela igenom det två gånger. Därav kommer aktiviteten på denna sida gå ner under den närmaste tiden. Vi får se när jag återvänder, det kan hända att jag faktiskt har ett par ess i min rockärm. Fram till nästa gång, tack för mig!

Första intrycket: Snatcher

Historien bakom Snatcher är både lång och brokig. Spelet släpptes för första gången 1988 till NEC PC-8801, en konsol som endast fanns i Japan. Senare kom spelet även att portas till bl.a. Sony Playstation och Sega Saturn. Dock översattes bara en version av spelet till engelska, och det var Sega CD-versionen. Då Sega CD i det stora hela var en flopp blev också resultatet att väldigt få utanför Japans gränser spelade Snatcher. Detta har i sin tur bidragit till att spelet idag omges av en på vissa håll väldigt stor hype, och de som faktiskt har spelat spelet är inte sena med att kalla det för ett mästerverk.

Bakom spelet står legenden Hideo Kojima, känd främst för sin Metal Gear-serie. Hideo producerade dock Snatcher innan Metal Gear-serien fick sitt stora kommersiella genombrott i och med Metal Gear: Solid. Vi som spelat MGS-serien vet att Hideo’s främsta mål med samtliga av hans skapelser är att berätta en engagerande historia. Så är även fallet i Snatcher, spelet inleds med ett väldigt filmiskt intro och har många likheter med valfri 80-tals deckare.

I spelet tar du rollen som Gillian Seed, som i spelets inledning deklarerar för sin ex-fru att han ska bli en s.k. Junker, en typ av polisgrupp som tillsats för att ta hand om det allt mer påtagliga Snatcher-problemet. En Snatcher är alltså en typ av cyborg som dödar människor, för att sedan kopiera deras utseende och ta deras plats i samhället. Likheterna med filmklassikern Blade Runner är otaliga.

Spelet drivs fram som en deckare, vill man kategorisera Snatcher landar det troligen närmast äventyr. Du ser det mesta ur första person, och integrerar med objekt och personer i din omgivning genom att välja olika kommandon, som ”Look”, ”Investigate” och ”Talk”. Tempot blir med det sagt lågt, men det är inget som bekommer en då storyn i spelet är väldigt bra berättad och känns intressant redan från början.

Kort sagt kan jag berätta att allt hittills endast är positivt. Det finns verkligen ingenting att klaga på. Med det sagt visste jag också vilket typ av spel jag satte mig med, och var beredd på mycket, och lång, dialog. Grafiken håller verkligen hög klass, musiken och ljudet likaså då man fick möjlighet att utnyttja CD-skivan som lagringsmedie. Främst är det dock historien, och det sätt som historien berättas, som förtrollar mig och redan nu sätter djupa spår i mig som spelare. Jag svär över att jag inte har spelat detta tidigare. Samtidigt är jag glad. Glad för att jag än en gång har lyckats hitta en fantastisk berättelse.

Jag hoppas att spelet fortsätter hålla samma höga klass rakt igenom. Om det blir så återstår att se. Jag ska återgå till att se världen ur Gillian Seed’s ögon. Fram till nästa gång, tack för uppmärksamheten!

Första intrycket: TMNT II: The Arcade Game

Vi som spelade 8-bitars Nintendo när konsolen var aktuell kommer säkerligen också ihåg Turtles. Dessa fyra muterade sköldpaddor var det coolaste jag visste, och jag samlade på allt från actionfigurer till kläder och posters. Och givetvis också tv-spel. När det första Turtles-spelet släpptes till NES var jag inte sen att tjata mig till det. Och jag tyckte det var kul, spelet hade sina ljusglimtar, men någonstans i mitten av spelet blev det för svårt och framförallt för konstigt för att kunna fortsätta spela, i alla fall för en kille i min dåvarande ålder. Så spelet hamnade på hyllan för att samla damm, och det var inte förän flera år senare som man insåg hur dåligt spelet faktiskt var.

Sen kom då uppföljaren, som helt bytte inriktning. Nu var det ett mer renodlat beat ”em up som spelaren möttes av, och allt var så mycket bättre. Som namnet på spelet antyder så är alltså det här en portning av ett arkadspel, med de flesta vitala delar intakta. Det som först slår en är musiken, som förvisso var bra i föregångaren, men samtidigt aldrig innehöll det klassiska Turtles-temat. Detta tema är nu med i allra högsta grad, och bara det gör egentligen spelet värt att köpa. Upplägget är som jag sa denna gång förenklat till det bättre. Du ska ta dig förbi horder av fotsoldater och andra typer av fiender, från vänster till höger, genom brinnande byggnader och blöta kloaker, för att slutligen möta en boss. Enkelt, men väl fungerande. Ett inslag som gör spelet mycket roligare är egentligen väldigt självklart; Co-op. Du kan spela genom hela spelet tillsammans med en kompis, och även om jag inte gör det nu denna gång så minns jag hur grymt det var att man faktiskt kunde göra det, back in the day.

Jag har spelat spelet i ca. 3 timmar nu, och jag måste redan nu bekräfta att det är väldigt mycket som fungerar fortfarande idag. Även om spelet i sig har en på alla sätt bättre uppföljare på SNES, så är det här ett väldigt underhållande NES-spel. Upplägget är enkelt, och det vinner man väldigt mycket på. Kontrollmässigt funkar allt som du ska, du har tre olika attacker du kan använda; ett vanligt slag, en hoppattack samt en specialattack, som man ganska snart måste lära sig att bemästra för att ta sig genom spelet. Du möter dessutom många kända karaktärer från Turtles-universumet; Bebop, Rocksteady, Baxter Stockman och givetvis Schredder (eller Strimmlaren, om man så vill). Grafiken håller hög klass för sin tid, musiken likaså, och just nu finns det egentligen inget att direkt klaga på.

Så jag ska fortsätta mala fotsoldater några timmar till, för att så småningom kunna ge er en fullständig sammanfattning. Fram till dess, Cowabunga!

Första intrycket: Earthworm Jim

Earthworm Jim är ett spel jag spelat en hel del tidigare, men då på mitt SNES. Den version som finns tillgänglig på Virtual Console är dock den som gjorde sig känd på Sega Mega Drive, och även om skillnaderna är minimala, så finns de där. Först och främst så hörs det tidigt att ljudchipet som Mega Drive utrustades med inte riktigt når upp till SNES nivå. Musiken är fortfarande bra, men inte lika kristallklar och svängig som på Nintendo’s motsvarighet. Dock innehåller Mega Drive-versionen av spelet en bana mer, och släpptes faktiskt nästan ett helt år innan SNES-versionen.

Earthworm Jim var på många sätt ett viktigt spel för industrin. Många anser bl.a. att det var det första plattformspelet utvecklat utanför Japan’s gränser som nådde kommersiell framgång. Spelet fick en rad uppföljare efter succén, och även en egen tv-serie, actionfigurer och kläder prydda med den galne masken.

En av de faktorer som bidrog till spelets framgång var helt klart humorn. Fortfarande idag får Jim’s lite skitnödiga framtoning mig att le, och alla minst sagt färgstarka karaktärer i spelet roar mig lika mycket nu som då. Dock är allt inte så perfekt som man kanske vill minnas det. Kontrollen gör sitt jobb, men skapar ibland frustration då den är oprecis och känns lite utdaterad. Framförallt då många av de fiender du stöter på är väldigt snabba och rörliga.

Detta kan ju faktiskt vara en vanesak också, detta återstår att se. Som jag minns det så tog det inte sådan lång tid att ta sig genom spelet back in the day, så även om jag idag inte håller samma klass så är nog spelet utspelat snart och klart för dissekering. Fram till dess, ha det fint!

//Anders Brunlöf

Första intrycket: Ninja Gaiden

Det finns svåra spel, och sen finns det spel som får en att vilja kasta dosan, skrika rakt ut och stampa ihjäl kaniner till små blodiga pölar. Ninja Gaiden till NES tillhör den senare kategorin. Spelet är lika ihågkommet som ett bra spel som ett brutalt svårt spel, men frågan jag ställer mig idag är om man kan tolerera det? Håller spelet fortfarande, svårighetsgraden till trotts?

Efter att nu ha spenderat ca. 2 timmar med spelet har jag kommit fram till två saker; Dels kan det fortfarande underhålla. I dagens ljus är det framförallt musik och grafik som lyser starkast. Jag kan faktiskt inte komma ihåg något NES-spel med snyggare cut-scenes än just Ninja Gaiden, och musiken är lika medryckande nu som då. Det andra är att spelet är minst så svårt som alla som spelade spelet när det begav sig minns det. Ninja Gaiden är som jag gärna belyser om och om igen, brutalt svårt. Men samtidigt, svårt på rätt sätt. Det är självklart frustrerande att dö konstant men det är aldrig någon annans fel än ditt och ibland, när allt bara funkar, kommer man faktiskt upp till den nivå som man en gång låg på.

Den universala sanningen är att spel generellt sett har blivit mycket enklare, och vi spelare har därmed blivit sämre. Game Over innebär helt enkelt inte samma sak idag som 1991. Jag menar självfallet inte att alla spel från samma årtionde var lika svårt som Ninja Gaiden, men jag frågar mig hur många som inte spelat spelet förut kommer ladda ner spelet från VC, spela det och framförallt klara ut det innan de ger upp?

Hur jag ska lyckas ta mig igenom spelet under en och samma livstid är oklart i dagsläget. Jag befinner mig just nu ungefär i mitten av spelet, och det börjar minst sagt bli knivigt. Minns någon fåglarna? Hundarna? Djurvänner håller med fördel för öronen när jag spelar det här spelet.

Nåja, jag ska kämpa vidare,  fortsätta svära frusta och stöna, och jag ska klara det. Tror jag i alla fall.

//Anders Brunlöf

Första intrycket: Super Mario RPG

Första spelet i min resa blev alltså Super Mario RPG till SNES. Detta av flera anledningar. Den praktiska anledningen är att jag redan har laddat ner spelet till mitt Wii från VC, därmed var det bara att sätta sig ner och spela spelet. En annan anledning är att RPG är något som jag inte alls har mycket erfarenhet från, men som jag kommer fokusera relativt mycket på under min resa.

Jag har tidigare spelat liknande spel, såsom Paper Mario till N64 och Super Paper Mario till Wii. Det slog mig dock rätt tidigt att det här inte var samma sak. För det första så är det enligt mitt tycke mycket svårare. Jag har, ca. en timme in i spelet, fått game over ett flertal gånger. Om det verkligen handlar om spelets svårighetsgrad eller snarare om min ovana vid RPG-spel vet jag inte.

Hittills har jag dock mestadels haft kul med spelet, precis som jag trodde.Visst, det är frusterande att dö gång på gång men oftast förlåter man spelet lika fort då det är relativt generöst med sparpunkter.

Jag ska nu försöka plöja igenom spelet under de kommande dagarna, så återkommer jag med en fullständig sammanfattning när spelet är avklarat.

//Anders Brunlöf

Retroresan, Prolog

Det är jättekul att se hur långt tv-spel har kommit i utvecklingen, hur realistiskt och effektfullt ett tv-spel faktiskt kan vara. Idag kan man t.o.m. få en bättre hälsa av att spela vissa spel.

Det är dock inte det den här bloggen handlar om. Här ska jag istället göra ett återbesök i de titlar som var med och lade grunden för hur tv-spel skulle komma att bli. De spel som slår an en nostalgisk ton inom de flesta av oss. Det som gör det här projektet spännande är att jag inte har någon förtryckt lista med spel som jag måste spela igenom. Jag har heller ingen tidsram för hur länge jag ska hålla på, eller hur ofta. Jag kommer istället att spela det jag känner för, när jag känner för det. Projektet kommer sedan att hållas igång så länge det känns roligt och givande.

Jag erbjuder er nu chansen att följa med mig på en resa genom spelvärlden. Under de närmaste veckorna, månaderna, åren, ska jag jaga rätt på de titlar som får oss att le, och försöka vara så rättvis och korrekt som möjligt åt de spel som kanske inte åldrats med lika mycket värdighet.

Jag slår nu upp portarna för denna blogg, och hälsar er välkommen till min retroresa!

//Anders Brunlöf