Sammanfattning: TMNT II: The Arcade Game

Fakta:
Titel: TMNT II: The Arcade Game
Konsol: NES
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami, Ultra Games
Utgivningsår: 1990
Emulering: PC Emulator / VirtuaNes 0.97
Antal spelare: 2
Total speltid: 5 timmar

Det första Turtles-spelet till NES spelades av väldigt många, och det är ju inte konstigt på något sätt då Turtles på den tiden var otroligt populärt. Jag var en av dem, jag tyckte det var kul och även om spelet blev alldeles för svårt efter ett tag, och jag aldrig spelade ut spelet, så mindes jag spelet som ett roligt och bra spel. Idag ser sanningen annorlunda ut. Spelet är inget annat än frustrerande, och det bör, om man äger det, grävas ner och glömmas bort för all framtid. Uppföljaren bytte helt inriktning och Konami hittade det koncept som Turtles-universumet var som uppbyggt för.

TMNT II är en arkadportning, likt bl.a. Ninja Gaiden. Visserligen var arkadversionen bättre i det avseende att den hade snyggare grafik och tillät upp till 4 spelare samtidigt, men det är ändå imponerande hur mycket man lyckades få med i denna NES-version. När NES-versionen sedan också bjuder på två extra banor så måste man berömma Konami för deras insats.

Första intrycket: TMNT II: The Arcade Game

Vi som spelade 8-bitars Nintendo när konsolen var aktuell kommer säkerligen också ihåg Turtles. Dessa fyra muterade sköldpaddor var det coolaste jag visste, och jag samlade på allt från actionfigurer till kläder och posters. Och givetvis också tv-spel. När det första Turtles-spelet släpptes till NES var jag inte sen att tjata mig till det. Och jag tyckte det var kul, spelet hade sina ljusglimtar, men någonstans i mitten av spelet blev det för svårt och framförallt för konstigt för att kunna fortsätta spela, i alla fall för en kille i min dåvarande ålder. Så spelet hamnade på hyllan för att samla damm, och det var inte förän flera år senare som man insåg hur dåligt spelet faktiskt var.

Sen kom då uppföljaren, som helt bytte inriktning. Nu var det ett mer renodlat beat ”em up som spelaren möttes av, och allt var så mycket bättre. Som namnet på spelet antyder så är alltså det här en portning av ett arkadspel, med de flesta vitala delar intakta. Det som först slår en är musiken, som förvisso var bra i föregångaren, men samtidigt aldrig innehöll det klassiska Turtles-temat. Detta tema är nu med i allra högsta grad, och bara det gör egentligen spelet värt att köpa. Upplägget är som jag sa denna gång förenklat till det bättre. Du ska ta dig förbi horder av fotsoldater och andra typer av fiender, från vänster till höger, genom brinnande byggnader och blöta kloaker, för att slutligen möta en boss. Enkelt, men väl fungerande. Ett inslag som gör spelet mycket roligare är egentligen väldigt självklart; Co-op. Du kan spela genom hela spelet tillsammans med en kompis, och även om jag inte gör det nu denna gång så minns jag hur grymt det var att man faktiskt kunde göra det, back in the day.

Jag har spelat spelet i ca. 3 timmar nu, och jag måste redan nu bekräfta att det är väldigt mycket som fungerar fortfarande idag. Även om spelet i sig har en på alla sätt bättre uppföljare på SNES, så är det här ett väldigt underhållande NES-spel. Upplägget är enkelt, och det vinner man väldigt mycket på. Kontrollmässigt funkar allt som du ska, du har tre olika attacker du kan använda; ett vanligt slag, en hoppattack samt en specialattack, som man ganska snart måste lära sig att bemästra för att ta sig genom spelet. Du möter dessutom många kända karaktärer från Turtles-universumet; Bebop, Rocksteady, Baxter Stockman och givetvis Schredder (eller Strimmlaren, om man så vill). Grafiken håller hög klass för sin tid, musiken likaså, och just nu finns det egentligen inget att direkt klaga på.

Så jag ska fortsätta mala fotsoldater några timmar till, för att så småningom kunna ge er en fullständig sammanfattning. Fram till dess, Cowabunga!

Sammanfattning: Mega Man Maraton, del 2

Då ska vi gå över till den mörka sidan. Eller kanske inte, men de flesta är enade över att de tre återstående spelen i Mega Man’s NES-era håller betydligt sämre klass än de tre första. Med det sagt innebär det inte att det är rent dåliga spel, sätter man spelen mot vissa andra serier så ses dom snarare som överlägsna. Det är snarare med tanke på hur bra man upplever den andra och tredje delen i serien som gör att man känner sådan besvikelse.

Jag håller mig kvar vid de korta recensionerna, både för er skull och min egen. Kanske inte allt väsentligt kommer med varje gång, men det får vi nog leva med. Dags nu att summera detta spektakel, för att sedan gå vidare mot nya upplevelser.

Sammanfattning: Mega Man Maraton, del 1

Så var det äntligen dags. Man kan lugnt säga att jag tog rejält med vatten över huvudet, och dessutom fick ett par kallsupar, när jag tog på mig att spela igenom alla Mega Man spel till NES. Dels så är det trots allt 6 spel, i en följd. I kombination med detta, eller kanske t.o.m. som ett resultat av detta, tröttnade jag, och tog en paus, som ni troligtvis märkte av.  Nu är dock allt klart, jag ska inte spela Mega Man igen på ett bra tag, inte för att det är hemska spel, men snarare för lite variation. I denna text kommer ni kunna läsa mina tankar om de tre första spelen.

Dessa recensioner kommer vara kortare än vanligt, detta av många anledningar, bl.a. storyn som i princip är intakt alla spel igenom. Dessutom blir det groteskt mycket text om jag ska skriva flera normallånga recensioner i följd. Ska dock försöka få med det mest väsentliga för varje spel. Då så, då kör vi.

Halvtid: Mega Man 1, 2 och 3

För att direkt besvara birran’s fråga: Jag är nu halvvägs igenom nu. Natten mot idag föll Dr. Wily framför mina fötter för tredje gången. De tre första, och enligt många de bästa Mega Man spelen till NES bjuder verkligen på underhållning i världsklass. Först och främst, spelen har åldrats väl för sin ålder. Det finns väldigt få spel från NES-eran som bjuder på sådan underhållning som denna serie gör, men det vet ju egentligen alla som spelat spelen.

Så, vad är det då som gör Mega Man så förbannat bra? Det första man måste ta upp i detta sammanhang är helt klart musiken. När folk talar om spelmusik tas nästan alltid Mega Man upp i diskussionen, och med all rätt. För mig är det förbluffande att så pass mycket kan förmedlas med så enkla medel, musiken i Mega Man-serien tar begreppet Less is More till nya höjder. Jag är dock väl medveten om att en stor del av de hyllningar jag ger nu är smittade av nostalgi-febern, men jag kan helt enkelt inte låta bli att nynna med i de smått fantastiska musikstyckerna som serien bjuder på. Favoriten är helt klart första låten på Dr Whily’s bana i Mega Man 2. Klicka här hör att lyssna.

Sammanfattning: Ninja Gaiden

Fakta:
Titel: Ninja Gaiden (Även känt som Shadow Warrirors i Europa)
Konsol: NES
Utvecklare: Tecmo
Utgivare: Tecmo
Utgivningsår: 1988 (JAP) 1989 (USA) 1991 (EU)
Emulering: Nintendo Virtual Console
Antal spelare: 1
Total speltid: ca. 7 timmar och 15 minuter

När det väl begav sig så klarade jag faktiskt Ninja Gaiden på min 8-bitars konsol. Jag minns det som ett av de svåraste spelen jag ägde, tillsammans med bl.a. Ghost & Goblins till samma konsol. När det nu var dags att spela spelet igen hade jag blandade förväntningar. Jag minns spelet som väldigt bra, men under nästan 20 år kan mycket ha hänt.

Ryu är på jakt efter sin fars mördare. Vi har hört det förut, men vi köper det igen.

I Ninja Gaiden tar du rollen som Ryu Hayabusa, en ung ninja som är på jakt efter sin fars mördare. Denna jakt för honom till USA, där konflikten snart trappas upp, och snart är hela världen i fara. Kortfattat kan man säga att du ska rädda världen. Originellt, nej, men det fungerar. Faktum är att det är rätt mycket i det här spelet som fungerar, mellansekvenserna är väldigt snygga för att vara ett spel som kom ut redan 1988, och även spelmekaniken fungerar väldigt bra fortfarande idag. Det som gjorde spelet så uppmärksammat när det släpptes var den frihet man kände när man kontrollerade Ryu, det kändes, och känns fortfarande idag som att du verkligen kontrollerar en vältränad ninja. Redan under första banan förstår du kontrollerna, och det är ett enkelt men väl fungerande kontrollsystem.

Första intrycket: Ninja Gaiden

Det finns svåra spel, och sen finns det spel som får en att vilja kasta dosan, skrika rakt ut och stampa ihjäl kaniner till små blodiga pölar. Ninja Gaiden till NES tillhör den senare kategorin. Spelet är lika ihågkommet som ett bra spel som ett brutalt svårt spel, men frågan jag ställer mig idag är om man kan tolerera det? Håller spelet fortfarande, svårighetsgraden till trotts?

Efter att nu ha spenderat ca. 2 timmar med spelet har jag kommit fram till två saker; Dels kan det fortfarande underhålla. I dagens ljus är det framförallt musik och grafik som lyser starkast. Jag kan faktiskt inte komma ihåg något NES-spel med snyggare cut-scenes än just Ninja Gaiden, och musiken är lika medryckande nu som då. Det andra är att spelet är minst så svårt som alla som spelade spelet när det begav sig minns det. Ninja Gaiden är som jag gärna belyser om och om igen, brutalt svårt. Men samtidigt, svårt på rätt sätt. Det är självklart frustrerande att dö konstant men det är aldrig någon annans fel än ditt och ibland, när allt bara funkar, kommer man faktiskt upp till den nivå som man en gång låg på.

Den universala sanningen är att spel generellt sett har blivit mycket enklare, och vi spelare har därmed blivit sämre. Game Over innebär helt enkelt inte samma sak idag som 1991. Jag menar självfallet inte att alla spel från samma årtionde var lika svårt som Ninja Gaiden, men jag frågar mig hur många som inte spelat spelet förut kommer ladda ner spelet från VC, spela det och framförallt klara ut det innan de ger upp?

Hur jag ska lyckas ta mig igenom spelet under en och samma livstid är oklart i dagsläget. Jag befinner mig just nu ungefär i mitten av spelet, och det börjar minst sagt bli knivigt. Minns någon fåglarna? Hundarna? Djurvänner håller med fördel för öronen när jag spelar det här spelet.

Nåja, jag ska kämpa vidare,  fortsätta svära frusta och stöna, och jag ska klara det. Tror jag i alla fall.

//Anders Brunlöf

Retroresan, Prolog

Det är jättekul att se hur långt tv-spel har kommit i utvecklingen, hur realistiskt och effektfullt ett tv-spel faktiskt kan vara. Idag kan man t.o.m. få en bättre hälsa av att spela vissa spel.

Det är dock inte det den här bloggen handlar om. Här ska jag istället göra ett återbesök i de titlar som var med och lade grunden för hur tv-spel skulle komma att bli. De spel som slår an en nostalgisk ton inom de flesta av oss. Det som gör det här projektet spännande är att jag inte har någon förtryckt lista med spel som jag måste spela igenom. Jag har heller ingen tidsram för hur länge jag ska hålla på, eller hur ofta. Jag kommer istället att spela det jag känner för, när jag känner för det. Projektet kommer sedan att hållas igång så länge det känns roligt och givande.

Jag erbjuder er nu chansen att följa med mig på en resa genom spelvärlden. Under de närmaste veckorna, månaderna, åren, ska jag jaga rätt på de titlar som får oss att le, och försöka vara så rättvis och korrekt som möjligt åt de spel som kanske inte åldrats med lika mycket värdighet.

Jag slår nu upp portarna för denna blogg, och hälsar er välkommen till min retroresa!

//Anders Brunlöf