Sammanfattning: Snatcher

Fakta:
Titel: Snatcher
Konsol: Sega CD (Även känt som Mega CD)
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami
Utgivningsår: 1988, 1992, 1994, 1996
Emulering: PC Emulator / Kega Fusion 3.6
Antal spelare: 1
Total speltid: ca. 14 timmar

Vi känner idag Hideo Kojima som en legend. Nyligen blev han t.o.m. hedrad med en “Lifetime Achivement Award” på MTV Games-galan i Tyskland. Detta erkännande är mestadels baserat på hans arbete med Metal Gear-serien, och troligen är det också den serie han kommer bli ihågkommen för. Dock så har han gjort andra spel också. Snatcher är ett av dem, och Hideo beskriver det själv som ett av hans viktigaste projekt. Jag förstår det, och jag kan redan nu bekräfta att Snatcher är ett makalöst välgjort spel, och ett av Hideo’s bästa verk någonsin.

Det är dock svårt att beskriva Snatcher. Fredrik Schaufelberger gjorde ett försök i nummer 37 av tidningen LEVEL där han beskrev Snatcher som ett textbaserat äventyr med bilder. Och det är mycket sanning i detta. Vi som spelat Hideo Kojima’s skapelser tidigare vet dock att Hideo ogärna håller sig inom endast en kategori, utan istället blandar friskt med influenser från världens alla hörn. Upplägget liknar ett peka och klicka-äventyr, med undantag för att man just inte pekar och klickar. Istället får man en rad olika kommandon att välja emellan, man väljer, kollar vad som händer, och väljer sedan ett nytt kommando. Det kan låta både krångligt och tråkigt, men det fungerar faktiskt väldigt bra i praktiken.

Neo Kobe är en väldigt levande och intressant stad, där hela spelet utspelas.

I fokus står dock storyn, och vi vet av erfarenhet att Hideo är en mästare på att berätta en historia. I den dystopi han så träffsäkert målar upp har världen tappat all tillit gentemot varandra, och det finns inte längre utrymme för empati. Helt klart finns referenser till det kalla krig som pågick parallellt med utvecklingen av spelet. Hela spelet utspelar sig i den fiktiva japanska staden Neo Kobe, där du som spelare tar rollen som Gillian Seed. Denna man är en nybliven Junker, med uppdrag att utreda och besegra de Snatcher’s som dykt upp runt om i staden. Gillian och hans ex-fru lider båda av minnesförlust sedan tre år tillbaka, och inte helt oväntat har de en speciell koppling till detta Snatcher-fenomen. Med andra ord har spelets story flera olika nivåer som på ett eller annat sätt löper samman. Det är med andra ord inte bara en prinsessa som ska räddas, Gillian har sina egna anledningar att bli en Junker och varje karaktär har sin egna historia och sitt egna motiv.

Tempot blir självklart lidande då dialog på dialog spelas upp, med massor av textrader och utforskande. Det var troligtvis p.g.a. detta faktum som man valde att också implementera skjutscener i spelet. Ofta helt utan förvarning konfronteras man med fiender som man måste tillintetgöra, och detta kan man göra på två sätt. Dels har du det klassiska sättet med din kontroller i handen, och använder då ett rutnät för att sikta och skjuta. En liten rolig detalj är dock att man också kan använda pistolen Konami Justifier, som följde med i bl.a. railshootern Lethal Enforcers, för att sikta och skjuta mot teven. Skjutscenerna är dock väldigt få till antalet, vilket är synd, då de verkligen bidrar till variation till ett, på vissa ställen, enformigt gameplay.

Den här lille blåa roboten heter faktiskt Metal Gear, och agerar som din sidekick i spelet.

Ett lika älskvärt som återkommande element i Hideo’s spel är de referenser han drar till sig själv och sina andra spel. Som exempel har din chef på Junker HQ tidigare jobbat åt Foxhound, och vid minst två tillfällen besöker spelaren baren Outer Heaven. Tydligast är dock din lille mekaniska medhjälpare, vid namn Metal Gear. När denna charmiga lille robot gör entré gör han t.o.m. de till det klassiska Metal Gear-temat. Visserligen är han betydligt mindre än sin föregångare, men hans artificiella tunga är vassare än de flesta, och dialogerna som uppstår mellan Gillian och Metal Gear är både smarta och underhållande. Gillian, i sin tur, är en karaktär som man med en gång gillar och hans ibland tafatta sätt att föra sig är väldigt underhållande att betrakta. En eloge ska också skickas ut till Jeff Lupetin som gör rösten åt Gillian i dialogerna. Även om näst intill alla röstskådespelare gör ett bra jobb så är det Jeff som står ut som den främsta.

Även om tempot för det mesta hålls på en behaglig nivå så händer de att det sjunker på vissa ställen, inte minst när du kör fast och inte vet hur du skall gå tillväga. Japansk logik är inte alltid så logisk. Den lösning som alltid fungerar vid sådana tillfällen är att helt enkelt välja alla kommandon som finns tillgängliga, vilket självklart blir väldigt repetitivt och enformigt. Lyckligtvis är dock dessa tillfällen få.

En annan negativ aspekt som spelet lider av är det låga omspelningsvärdet. Eftersom det här är ett spel som lägger så mycket fokus på just historien, så tappar man också mycket när spelaren redan vet vad som kommer hända. Visserligen finns det lite sidouppdrag att sysselsätta sig med, och Neo Kobe är en stad som man kan återvända till bara för den känsla staden förmedlar, men ingen spelsession kommer toppa den där första gången, och det är synd.

Den grafik som målas upp är både snygg och vacker. I ren Kojima-anda pressade man hårdvaran till det yttersta.

Detta är dock ett otroligt ambitiöst projekt rakt igenom. Även om storyn är den faktor som står i centrum så är det också mycket annat som också glänser. Den audiovisuella upplevelsen håller toppklass, och man pressade verkligen ur all prestanda ur den hårdvara man jobbade med. Grafiken är detaljrik, snyggt uppritad och med mycket karaktär. Tack vare det lugna tempot har också spelet åldrats väl, och ser väldigt bra ut även i dagens ögon. Till den version jag spelade (Sega CD) fick man även möjlighet att använda CD-format som lagringsmedium, vilket möjliggjorde de dialoger jag nämnde tidigare. Spelets musik och ljud är också både väldigt bra och stämningsfull, och andas verkligen futurism och 80-tals deckare på en och samma gång.

Sammanfattning:
Det är just för sådana här spel jag gör min retroresa. Spel som jag inte visste fanns, spel som jag aldrig skulle ha spelat annars. Idag är jag väldigt lycklig över att jag fick möjligheten, och rekommenderar samtliga att prova spelet om ni också får en möjlighet. Snatcher bjuder på en fantastisk berättelse, paketerat i en väldigt vacker förpackning. Det kanske inte håller för flera genomspelningar, men alla spelare borde få uppleva Neo Kobe’s mysterium minst en gång under sitt spelande liv.

Positivt: En otroligt välregisserad och genomtänkt story, långt före sin tid. Grafik och ljud i toppklass.
Negativt: Lågt omspelningsvärde. Tempot sjunker lite väl lågt på vissa ställen.

Slutbetyg: