Lyssna på mig i Savepunkt

Savepunkt är som de själva beskriver det ”en svensk nollbudget-spelpodcast”. Den drivs av 4 personer; Samson, Alex, Jorge och Martin, alla med sin egen anknytning till tv-spelsbranschen.

I senaste avsnittet, avsnitt 15, är temat retro och ingen annan än eran egen Anders Brunlöf figurerar som gäst. Vi pratar om mitt projekt, spel i allmänhet och givetvis mest om retrospel. För mig var det inte bara ett tillfälle att marknadsföra mitt projekt, det var dessutom en väldigt rolig och givande upplevelse. Diskussionerna var intressanta och jag hade genuint roligt under hela inspelningstillfället. Dessutom blev jag också upplyst om ett spel som fallit i glömska för mig, men som jag en gång i tiden har spelat, och som det ser ut nu kommer spela igen väldigt snart.

Klicka här för att lyssna på avsnittet (högerklicka, välj spara som för att ladda ner) eller gå in på Savepunkt.se. Glöm inte heller att fortsätta lyssna på kommande avsnitt! Tack för mig!

Första intrycket: Secret of Mana

Egentligen är det kanske lite för tidigt för en text om mina första intryck nu, med tanke på spelets längd och det faktum att jag endast spelat i ca. 5 timmar. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att ta mig igenom Secret of Mana, dessutom ska jag enligt planen göra två genomspelningar, en ensam och en andra tillsammans med en kompis (vi känner honom som Jonas) Men jag gör ett försök ändå, tanken med denna texter är ju trots allt att de ska reflektera de första tankarna jag får kring spelet.

Som ni kanske känner till så är RPG en genre som jag personligen är väldigt obevandrad i. Secret of Mana blir min totalt andra genomspelning i ett RPG, och därmed har jag inte så mycket paralleller att dra med andra, liknande spel. Det finns dock en del element som skiljer detta spel ur mängden. Först och främst har vi stridssystemet, som istället för att vara turordningsbaserat i detta fall är aktivt, vilket innebär att du ej går till en annan skärm i strider, allt sker ur samma perspektiv och dina fiender kan precis som du röra sig fritt på skärmen (till en viss mån). Spelsättet blir med det mer likt Zelda än t.ex. Final Fantasy. Efter du attackerat med något av dina vapen tar det en stund innan du och ditt vapen kan attackera med full styrka igen. Denna funktion ger en strategisk dimension, och förhindrar samtidigt att man spelar spelet som ett hack ‘n slash.

Första bossen möter man väldigt tidigt, och boss-temat är en musikslinga som sätter sig med en gång.

Det är en sockersöt värld som bemöter mig i Secret of Mana. Färgvalet känns ultrajapanskt och hittills har allt sett väldigt vackert ut. Detaljrikedomen i grafiken är också värd att nämna, då den ligger på högsta möjliga nivå, och är minst sagt imponerande.

Musiken är också helt klart bra, dock inte så episk som jag kanske förväntat mig, men vi kommer troligtvis till det senare i spelet. Boss-temat är dock ett undantag, och jag älskar verkligen det skräniga och smått panikartade soundet. Som jag tidigare nämnde så har jag också endast nosat på spelet, och även om musiken stundtals känns rätt tunn så är den genomgående känslan att större saker snart kommer hända.

Storyn tar givetvis en stor plats i denna typ av spel, och den i detta spel känns om än lite standardmässig så fortfarande bra och djup. Du spelar en liten pojke, namnet är spelarens val, som efter ha hittat och flyttat på ett magiskt svärd blir anklagad för att ha väckt ondska i världen igen, och därav deporterad från din by. Där tar själva berätelsen igång, och jag tror inte jag ska gå in mer på storyn just i detta inlägg.

Som jag sa tidigare, det kommer ta sin tid att sammanfatta detta spel. Dels är ett långt spel, dessutom ska jag spela igenom det två gånger. Därav kommer aktiviteten på denna sida gå ner under den närmaste tiden. Vi får se när jag återvänder, det kan hända att jag faktiskt har ett par ess i min rockärm. Fram till nästa gång, tack för mig!

Jonas Söderström hoppar av

Det är ett tråkigt besked som inleder denna vecka på Retroresan. Jonas Söderström har valt att hoppa av projektet, vilket kanske inte kan kallas för nyhet då det hängt i luften ett bra tag. Som ni kanske märkt så blev det inte så mycket aktivitet från Jonas på denna sida. Han inledde sin resa med det kritikerrosade Chrono Trigger till SNES, och allt kändes enligt hans egen utsago väldigt bra. Någonstans mot slutet mynnade dock intresset ut och även om spelet i sig fortfarande var bra och roligt, så fanns inte längre motivationen för att blogga om det. Med dessa ord förklarade Jonas för mig att han inte längre önskar vara med på projektet Retroresan, och även om det naturligtvis känns tråkigt så respekterar jag hans beslut.

Chrono Trigger är med det fortfarande ett spel som det inte skrivits en rad om, men jag ska ta tag i saken själv, och spela igenom det. Dels för att ni verkar vilja det, och dels för att jag själv vill uppleva det spel som så många hyllar. Det blir inte nästa spel, och troligtvis inte spelet efter det heller, men det ska spelas igenom inom en överskådlig tid.

Vi får se om vi ändå kan få lite ord från Jonas publicerade, då vi har spelat en del annat tillsammans, som inte ännu har publicerats. Detta återstår dock att se. Hoppas ni vill fortsätta följa detta projekt trots denna tråkiga nyhet. Nu tackar jag för mig för denna gång, fram till nästa gång, ha det fint!

//Anders Brunlöf

Sammanfattning: Snatcher

Fakta:
Titel: Snatcher
Konsol: Sega CD (Även känt som Mega CD)
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami
Utgivningsår: 1988, 1992, 1994, 1996
Emulering: PC Emulator / Kega Fusion 3.6
Antal spelare: 1
Total speltid: ca. 14 timmar

Vi känner idag Hideo Kojima som en legend. Nyligen blev han t.o.m. hedrad med en ”Lifetime Achivement Award” på MTV Games-galan i Tyskland. Detta erkännande är mestadels baserat på hans arbete med Metal Gear-serien, och troligen är det också den serie han kommer bli ihågkommen för. Dock så har han gjort andra spel också. Snatcher är ett av dem, och Hideo beskriver det själv som ett av hans viktigaste projekt. Jag förstår det, och jag kan redan nu bekräfta att Snatcher är ett makalöst välgjort spel, och ett av Hideo’s bästa verk någonsin.

Det är dock svårt att beskriva Snatcher. Fredrik Schaufelberger gjorde ett försök i nummer 37 av tidningen LEVEL där han beskrev Snatcher som ett textbaserat äventyr med bilder. Och det är mycket sanning i detta. Vi som spelat Hideo Kojima’s skapelser tidigare vet dock att Hideo ogärna håller sig inom endast en kategori, utan istället blandar friskt med influenser från världens alla hörn. Upplägget liknar ett peka och klicka-äventyr, med undantag för att man just inte pekar och klickar. Istället får man en rad olika kommandon att välja emellan, man väljer, kollar vad som händer, och väljer sedan ett nytt kommando. Det kan låta både krångligt och tråkigt, men det fungerar faktiskt väldigt bra i praktiken.

Power to the People, del 3

Så var också denna omröstning avslutad. Resultaten blev en tydlig seger för Secret of Mana, ett spel som väldigt många också mailade och tipsade om. Här nedan ser ni hur procentuppdelningen såg ut när rösterna var räknade. Notera också att spelet Super Mario Land blev utan röster helt.

Med det så inleder jag således spelet så fort jag är färdig med Snatcher. Tack för mig!

Första intrycket: Snatcher

Historien bakom Snatcher är både lång och brokig. Spelet släpptes för första gången 1988 till NEC PC-8801, en konsol som endast fanns i Japan. Senare kom spelet även att portas till bl.a. Sony Playstation och Sega Saturn. Dock översattes bara en version av spelet till engelska, och det var Sega CD-versionen. Då Sega CD i det stora hela var en flopp blev också resultatet att väldigt få utanför Japans gränser spelade Snatcher. Detta har i sin tur bidragit till att spelet idag omges av en på vissa håll väldigt stor hype, och de som faktiskt har spelat spelet är inte sena med att kalla det för ett mästerverk.

Bakom spelet står legenden Hideo Kojima, känd främst för sin Metal Gear-serie. Hideo producerade dock Snatcher innan Metal Gear-serien fick sitt stora kommersiella genombrott i och med Metal Gear: Solid. Vi som spelat MGS-serien vet att Hideo’s främsta mål med samtliga av hans skapelser är att berätta en engagerande historia. Så är även fallet i Snatcher, spelet inleds med ett väldigt filmiskt intro och har många likheter med valfri 80-tals deckare.

I spelet tar du rollen som Gillian Seed, som i spelets inledning deklarerar för sin ex-fru att han ska bli en s.k. Junker, en typ av polisgrupp som tillsats för att ta hand om det allt mer påtagliga Snatcher-problemet. En Snatcher är alltså en typ av cyborg som dödar människor, för att sedan kopiera deras utseende och ta deras plats i samhället. Likheterna med filmklassikern Blade Runner är otaliga.

Spelet drivs fram som en deckare, vill man kategorisera Snatcher landar det troligen närmast äventyr. Du ser det mesta ur första person, och integrerar med objekt och personer i din omgivning genom att välja olika kommandon, som ”Look”, ”Investigate” och ”Talk”. Tempot blir med det sagt lågt, men det är inget som bekommer en då storyn i spelet är väldigt bra berättad och känns intressant redan från början.

Kort sagt kan jag berätta att allt hittills endast är positivt. Det finns verkligen ingenting att klaga på. Med det sagt visste jag också vilket typ av spel jag satte mig med, och var beredd på mycket, och lång, dialog. Grafiken håller verkligen hög klass, musiken och ljudet likaså då man fick möjlighet att utnyttja CD-skivan som lagringsmedie. Främst är det dock historien, och det sätt som historien berättas, som förtrollar mig och redan nu sätter djupa spår i mig som spelare. Jag svär över att jag inte har spelat detta tidigare. Samtidigt är jag glad. Glad för att jag än en gång har lyckats hitta en fantastisk berättelse.

Jag hoppas att spelet fortsätter hålla samma höga klass rakt igenom. Om det blir så återstår att se. Jag ska återgå till att se världen ur Gillian Seed’s ögon. Fram till nästa gång, tack för uppmärksamheten!

Power to the People, del 2

Tack för alla förslag! Efter lite sållande och räknande har ni nu tio titlar att välja medan. Det är också tydligt vilken konsol som är populärast bland mina läsare, då Super Nintendo dominerar listan.

Röstningen är avslutad och därmed borttagen

Röstningen pågår till Tisdag kl. 22:00. Efter det vet vi därmed vilket spel jag ska ta mig an efter Snatcher. En första text ang. just Snatcher kommer upp imorgon.

Än en gång, Lycka till!

Power to the People, del 1

Det är dags för ännu en omröstning. Men inte än. Nästa spel är redan under genomspelning, lotten föll på Snatcher till Sega CD. Tanken är nu att ni, medan jag spelar det, ska rösta fram det spel jag spelar efter det. Hängde ni med?

Först vill jag ha förslag på spel som jag ska spela. De spel som folk helst vill se, kommer senare att läggas i en omröstning, och det spel som där får flest röster där blir alltså det spel som jag tar mig an härnäst. Ni har fram till Söndag kväll kl. 18:00 att ge era förslag.

Kortfattat är det ni som tar ut kandidaterna, och det är ni som röstar på dem. För att ge ett förslag, lämna en kommentar här på sidan, eller skicka ett mail till anders@retroresan.se.

Lycka till!

Sammanfattning: TMNT II: The Arcade Game

Fakta:
Titel: TMNT II: The Arcade Game
Konsol: NES
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami, Ultra Games
Utgivningsår: 1990
Emulering: PC Emulator / VirtuaNes 0.97
Antal spelare: 2
Total speltid: 5 timmar

Det första Turtles-spelet till NES spelades av väldigt många, och det är ju inte konstigt på något sätt då Turtles på den tiden var otroligt populärt. Jag var en av dem, jag tyckte det var kul och även om spelet blev alldeles för svårt efter ett tag, och jag aldrig spelade ut spelet, så mindes jag spelet som ett roligt och bra spel. Idag ser sanningen annorlunda ut. Spelet är inget annat än frustrerande, och det bör, om man äger det, grävas ner och glömmas bort för all framtid. Uppföljaren bytte helt inriktning och Konami hittade det koncept som Turtles-universumet var som uppbyggt för.

TMNT II är en arkadportning, likt bl.a. Ninja Gaiden. Visserligen var arkadversionen bättre i det avseende att den hade snyggare grafik och tillät upp till 4 spelare samtidigt, men det är ändå imponerande hur mycket man lyckades få med i denna NES-version. När NES-versionen sedan också bjuder på två extra banor så måste man berömma Konami för deras insats.

Första intrycket: TMNT II: The Arcade Game

Vi som spelade 8-bitars Nintendo när konsolen var aktuell kommer säkerligen också ihåg Turtles. Dessa fyra muterade sköldpaddor var det coolaste jag visste, och jag samlade på allt från actionfigurer till kläder och posters. Och givetvis också tv-spel. När det första Turtles-spelet släpptes till NES var jag inte sen att tjata mig till det. Och jag tyckte det var kul, spelet hade sina ljusglimtar, men någonstans i mitten av spelet blev det för svårt och framförallt för konstigt för att kunna fortsätta spela, i alla fall för en kille i min dåvarande ålder. Så spelet hamnade på hyllan för att samla damm, och det var inte förän flera år senare som man insåg hur dåligt spelet faktiskt var.

Sen kom då uppföljaren, som helt bytte inriktning. Nu var det ett mer renodlat beat ”em up som spelaren möttes av, och allt var så mycket bättre. Som namnet på spelet antyder så är alltså det här en portning av ett arkadspel, med de flesta vitala delar intakta. Det som först slår en är musiken, som förvisso var bra i föregångaren, men samtidigt aldrig innehöll det klassiska Turtles-temat. Detta tema är nu med i allra högsta grad, och bara det gör egentligen spelet värt att köpa. Upplägget är som jag sa denna gång förenklat till det bättre. Du ska ta dig förbi horder av fotsoldater och andra typer av fiender, från vänster till höger, genom brinnande byggnader och blöta kloaker, för att slutligen möta en boss. Enkelt, men väl fungerande. Ett inslag som gör spelet mycket roligare är egentligen väldigt självklart; Co-op. Du kan spela genom hela spelet tillsammans med en kompis, och även om jag inte gör det nu denna gång så minns jag hur grymt det var att man faktiskt kunde göra det, back in the day.

Jag har spelat spelet i ca. 3 timmar nu, och jag måste redan nu bekräfta att det är väldigt mycket som fungerar fortfarande idag. Även om spelet i sig har en på alla sätt bättre uppföljare på SNES, så är det här ett väldigt underhållande NES-spel. Upplägget är enkelt, och det vinner man väldigt mycket på. Kontrollmässigt funkar allt som du ska, du har tre olika attacker du kan använda; ett vanligt slag, en hoppattack samt en specialattack, som man ganska snart måste lära sig att bemästra för att ta sig genom spelet. Du möter dessutom många kända karaktärer från Turtles-universumet; Bebop, Rocksteady, Baxter Stockman och givetvis Schredder (eller Strimmlaren, om man så vill). Grafiken håller hög klass för sin tid, musiken likaså, och just nu finns det egentligen inget att direkt klaga på.

Så jag ska fortsätta mala fotsoldater några timmar till, för att så småningom kunna ge er en fullständig sammanfattning. Fram till dess, Cowabunga!